Nytt år, nytt jag och så vidare

Som vanligt när det gamla året tar slut och det nya börjar försöker jag samla tankarna och fundera på vad jag vill. Men jag kan inte riktigt formulera mig i år. Ens för mig själv. Kanske för att jag har känslan av att det inte spelar någon roll. För just nu handlar allt mest om att få mitt och Andreas företag flytande och kunna leva på det båda två. Men jag glömmer bort det ibland. Jag glömmer bort att vi tog beslutet att kämpa. Att jag inte skulle söka nytt jobb. Att vi skulle köra på vårt. Och det resulterade i två månaders intensivt arbetande framför skärmarna följt av uppdrag från min gamla uppdragsgivare.

Jag glömmer att det kräver sitt. Tid. Engagemang. Att starta något nytt.

Så här kan jag sitta och drömma om att skriva varje dag. Men när ett företag ska utvecklas och struktureras går all energi till det. I alla fall i det här fallet. Och så sitter jag och känner mig dålig helt i onödan. För det är ju inte så konstigt att allt annat får stryka på foten när varje vaken timme går till företaget. Och okej, en och annan serie på Netflix när det är det enda vi orkar.

Jag skrev i alla fall klart mitt första bokprojekt. Och en dag kommer väl den där dagen då jag kan skriva igen. Då jag hittar tiden, energin och fokus.

Kanske tar jag också tag i en sista redigeringsrunda och att skicka till lektör. Men just nu kan jag inte motivera den kostnaden. Inte efter all kamerautrustning jag köpt in, haha. Men med den kan jag i alla fall garanterat tjäna pengar. Det kan jag med största sannolikhet inte göra på boken.

Hur som helst. Jag har startat ett nytt kapitel i livet och det krävde en ny hårfärg… Jag vet, kliché. Haha. Men, så här ser jag ut nu! Och jag fick håret fixat av grymma Sandra på Salong Eden i Santa Catalina i Palma.

Järnbrist och projektstatus

Äntligen. Jag börjar komma tillbaka. 

I flera veckor har jag känt mig golvad. Dränerad. Helt slut. Kanske till och med de senaste två månaderna. Månaderna jag längtat efter. Värmen. Solen. De ljumma kvällarna i hängmattan med en katt vilandes inunder. Men ändå kände jag mig fullständigt överkörd. Jag upprepade gång på gång att det var stress. Men till slut sa Andreas till mig att jag förmodligen hade järnbrist och att han rådde mig att ta starka järntillskott. 

Jag ville väl inte riktigt erkänna att jag slarvat så med kosten. Men till slut tog jag de där tillskotten. Och nu, en vecka efter, är det betydande skillnad. 

Jag börjar känna att jag orkar ta tag i saker och ting igen. Allt omkring börjar kännas roligare. Även om det pågår fullskaligt drama runtomkring mig för tillfället känns det ändå stabilare än på länge. 

Jag har börjar kontakta testläsarna igen. Känner mig taggad på att börja redigera. Vill ha skickat in manuset till lektör innan året är slut. 

Att börja skriva på Albin-projektet kommer jag nog tyvärr inte hinna i år. Vi får se. Pappa har hjälpt till i research-arbetet och kommit långt. Tidslinjen glappar, men jag är säker på att vi kan hitta mer. 

Just nu sker en omstrukturering i mitt arbete. När det är klart kommer jag planera in skrivtid igen. Längtar. 

Förresten, Andreas kom fyra i Alpsman!

ida-garden-21.jpg