Järnbrist och projektstatus

Äntligen. Jag börjar komma tillbaka. 

I flera veckor har jag känt mig golvad. Dränerad. Helt slut. Kanske till och med de senaste två månaderna. Månaderna jag längtat efter. Värmen. Solen. De ljumma kvällarna i hängmattan med en katt vilandes inunder. Men ändå kände jag mig fullständigt överkörd. Jag upprepade gång på gång att det var stress. Men till slut sa Andreas till mig att jag förmodligen hade järnbrist och att han rådde mig att ta starka järntillskott. 

Jag ville väl inte riktigt erkänna att jag slarvat så med kosten. Men till slut tog jag de där tillskotten. Och nu, en vecka efter, är det betydande skillnad. 

Jag börjar känna att jag orkar ta tag i saker och ting igen. Allt omkring börjar kännas roligare. Även om det pågår fullskaligt drama runtomkring mig för tillfället känns det ändå stabilare än på länge. 

Jag har börjar kontakta testläsarna igen. Känner mig taggad på att börja redigera. Vill ha skickat in manuset till lektör innan året är slut. 

Att börja skriva på Albin-projektet kommer jag nog tyvärr inte hinna i år. Vi får se. Pappa har hjälpt till i research-arbetet och kommit långt. Tidslinjen glappar, men jag är säker på att vi kan hitta mer. 

Just nu sker en omstrukturering i mitt arbete. När det är klart kommer jag planera in skrivtid igen. Längtar. 

Förresten, Andreas kom fyra i Alpsman!

ida-garden-21.jpg